Denna webbplats använder teknik som troligen inte stöds i din webbläsare, därför kan vissa saker se konstiga ut eller inte fungera. Vi rekommenderar att du byter till en modern webbläsare istället.
Gå direkt till huvudinnehållet

Gallring av mänskliga kvarlevor i samlingarna

I våra samlingar förekommer ett hundratal mänskliga kvarlevor. 1800-talets syn på människovärde och etik i kombination med naturvetenskap är sedan länge utdaterad. En gallringsprocess är redan påbörjad, men vad innebär egentligen detta?

Varför gallra?

Att gallra i museers samlingar är inget ovanligt utan pågår hela tiden och ska så göra om verksamheten bedriver en aktiv samlingsförvaltning enligt Museilagen. Det är en nödvändig process för att dels kunna analysera vad som faktiskt finns i arkiven, men också för att göra plats åt nya objekt. När gallringen gäller just mänskliga kvarlevor finns det dock fler faktorer att ta hänsyn till än att museet redan äger hundra likadana objekt som ändå aldrig ställs ut.

2016 tog Riksantikvarieämbetet fram en vägledning som museer runt om i landet ska kunna använda sig av när deras gallringsprocess väl inleds - God samlingsförvaltning – stöd för museer i gallringsprocessen. Förvaltningen för kulturutvecklings styrelse har i sin tur utifrån denna skrift och i enlighet med ICOM:s etiska regler gett i uppdrag att genomföra en gallringsprocess av ett hundratal mänskliga kvarlevor inom Förvaltningen för kulturutvecklings verksamhet. 

Under 1800- och 1900-talet inkom en stor samling mänskliga kvarlevor till Sveriges museer. Kvarlevorna kom både utifrån och inifrån landet, och insamlingen speglade det samhälle där rasbiologi och kuriösa objekt sågs som något helt accepterat. Kvarlevorna användes som utställningsobjekt, men också inom det medicinska väsendet eftersom det vid denna tid inte fanns någon annan teknik för att visa hur en kropp fungerar och hur ett skelett ser ut.

Att handla med mänskliga kvarlevor var alltså något helt normalt, ur dåtidens samhälleliga kontext. Det betyder inte att samma syn fungerar idag. Vi måste alltid handla utifrån det sammanhang där vi själva lever och verkar.

 

Vilka är de och hur har de hamnat här?

Om man bortser från de rent etiska frågeställningarna med att förvara mänskliga kvarlevor i museernas samlingar, finns här en problematik kring kontext. De flesta av föremålen har lämnats in utan någon vidare bakgrundsinformation. Det kan röra sig om objekt från privata samlingar, byten mellan museer och andra institutioner, upphittade föremål som lämnats in eller material från läroverk.

Oavsett handlar det alltså om en stor mängd helt anonyma individer, både vad gäller person som härkomst och hur de avlidit. Många av individerna tillhör ursprungsbefolkningar och andra minoriteter världen över, medan andra föremål har funnits i så kallade kuriosa- och naturaliekabinett.

För de flesta saknas också information om hur de hamnat i museernas arkiv, många är gåvor men mycket är odokumenterat. Gemensamt är att de samlats in under 1800- och 1900-talet, en tid präglad av rasbiologi, kolonialism och ett nyväckt intresse för de kulturer som ansågs exotiska.

Vad händer med objekten efter gallringen?

Förvaltningen för kulturutveckling har efter noggrann genomgång identifierat runt hundra objekt som kommer att beröras av gallringen. Därefter har tre olika kategorier för gallringen tagits fram.

  • Objekt som bör repatrieras eller återlämnas

    Exempel på detta är de kvarlevor som tillhör ursprungsbefolkningar och andra minoriteter, både i och utanför Sveriges gränser. Denna typ av objekt anses viktigast att börja med i gallringen, eftersom kvarlevorna fortfarande är aktuella för nu levande människor. Kvarlevorna kommer alltså att återlämnas dit de hör hemma.
  • Objekt utan kontext och dokumentation

    För de objekt som helt och hållet saknar all form av dokumentation kommer en återbegravning att ske. Det kan röra sig om flera olika typer av objekt, till exempel material från skol- och läroverkssamlingar. Gemensamt för dem är att det inte finns någon information om plats, tid eller identifikation gällande kvarlevorna och att inte heller framtida forskning kan ge något mer i denna fråga.
  • Objekt som inte omfattas av förvaltningens praxis eller riktlinjer gällande förvärv

    Här berörs de objekt där dokumentation finns, men där det ändå inte finns någon anledning att bevara föremålen. Dessa kvarlevor kommer också att återbegravas eftersom de inte kan bidra till framtida forskning och heller inte ställas ut av etiska skäl. Däremot kan föremålens historik och dokumentation vara fortsatt intressant. Denna information kommer därför att bevaras och överlämnas till Medicinhistoriska museet i Göteborg.

Alla mänskliga kvarlevor i samlingarna berörs dock inte av denna gallringsomgång. Det som kommer att finnas kvar är rent arkeologiskt material, eftersom detta faller under Kulturmiljölagen. Här uppstår rent abstrakta frågor kring mänsklighet i relation till tid, då mer samtida mänskliga kvarlevor kräver en mer etisk behandling eftersom det fortfarande kan finnas släktingar eller andra berörda parter kvar i livet.

I Sverige är det idag ovanligt att någon gallring gör bland kvarlevor som är äldre än trehundra år, emedan det i andra delar av Västvärlden förekommer repatriering av kvarlevor så gamla som uppemot femhundra år. Detta beror främst på hur tidigt den kolonialisering som bidrog till den omoraliska behandlingen av många ursprungsbefolkningar drog igång.

Om mänskliga kvarlevor ur arkeologiskt material ändå ska uppvisas på museer krävs det ändå en medvetenhet kring föremålets kontext och att det finns ett särskilt skäl för exponeringen.

Arbetet med gallringen och de påföljande åtgärderna kommer noga att dokumenteras för att säkerställa att ingen viktig information går förlorad mot framtiden. För detta ansvarar Förvaltningen för kulturutveckling tillsammans med Medicinhistoriska museet i Göteborg.

Senast uppdaterad: 2020-06-03 12:53