Denna webbplats använder teknik som troligen inte stöds i din webbläsare, därför kan vissa saker se konstiga ut eller inte fungera. Vi rekommenderar att du byter till en modern webbläsare istället.
Gå direkt till huvudinnehållet

Finskan i Göteborg

på bilden syns finska matvaror i butik

I ett forskningsprojekt om språk, segregation och gentrifiering i Göteborg dokumenteras och undersöks synligt språk. Dokumentationen har kompletterats med intervjuer av sverigefinnar i Göteborg.

Radiojournalisten Inkeri Lamér gjorde en gång ett radioprogram om vad hon kallade ”Göteborgs finskaste gata”. Det var en av de s.k. kryddgatorna i Gårdsten. Då bodde nästan enbart finsktalande personer där, och finskan hördes överallt. Så är det inte längre. Idag har finskan tystnat både i Gårdsten och i övriga Göteborg. Vad beror det på?

På 1980-talet gjorde Eric de Geer (1989) en detaljerad kartläggning av Göteborgs “invandrargeografi” och visade att personer med finskt medborgarskap vid mitten av 1980-talet utgjorde den största invandrade gruppen. De finska medborgarna i Göteborg var spridda över en stor del av staden, men många bodde i de nordöstra stadsdelarna, framförallt i Gårdsten och även på centrala Hisingen där det var nära till Volvo där många arbetade.

I ett forskningsprojekt om språk, segregation och gentrifiering i Göteborg dokumenteras och undersöks synligt språk (språk på skyltar, affischer och andra texter i det offentliga rummet) i fyra stadsdelar i Göteborg: Gårdsten, Gamlestaden, Frölunda och Nya Hovås. Dokumentationen har kompletterats med intervjuer av sverigefinnar i Göteborg.

Studien visar att finskan har väldigt låg visuell närvaro i Göteborg och är begränsad till Gårdsten. Den återfanns bara på 1% av de skyltar som dokumenterats. Den syns i princip bara i anslutning till kulturföreningar, i namnskyltar vid bostäderna och i något enstaka fall på Hemköp i Gårdsten. Resultatet bekräftas av de intervjuade, folk upplever att de aldrig ser finska texter i Göteborg.

En informant på Grundskoleförvaltningen bedömer att det idag finns ungefär 6000 grundskolebarn med sverigefinska rötter i Göteborg. Cirka 450 av dem har föräldrar som anger finska som barnets modersmål och endast 113 av dem läser finska som modersmål. På gymnasiet läser tre elever finska som modersmål. Detta är låga tal jämfört med andra språkgruppers deltagande i modersmålsundervisning. Göteborgs stadsbibliotek bekräftar bilden och uppger att finska media har låg utlåningsgrad i relation till utbud jämfört med media på andra invandrade språk.

Samtidigt är flera av de äldre vi intervjuat ofta ovilliga att tala svenska. De kom till Sverige som unga, arbetade hårt, var upptagna av arbete och familjeliv och eftersom de inte hade behov av svenskan – varken i yrkeslivet eller privat – prioriterades svenskundervisningen bort. En av dem berättar att hennes dotter talar god finska, sonen något sämre och barnbarnen talar ingen finska alls. ”Det är där [i tredje generationen] det försvinner” menar hon. Liknande fenomen är bekräftas i många studier; utan stödjande åtgärder försvinner minoritetsspråken efter ungefär tre generationer. Den intervjuade tror att de flesta sverigefinnar i Göteborg inte ens kan finska längre. En annan informant berättar att hennes svenska svärson ”förbjudit” henne att tala finska med barnbarnen. Andra äldre informanter ger samma bild. Anledningen till att språket försvinner är, menar de, är att behovet av finska saknas. Kunskaper i finska har aldrig värderats på arbetsmarknaden. En informant, som kom till Sverige 1959, arbetade bort sin finska medan hon var yrkesverksam. Det är först som äldre hon börjat tala finska igen. Hon försökte tala finska med barnbarnen, men de förstod henne inte.

Som förklaringsmodell till att finskan har försvunnit i Göteborg säger en av de intervjuade att ”svensktalande är bättre folk” och att det alltid har varit den uppfattningen man har haft, eller fått lära sig att ha. Det grundar sig, menar hon, på Finlands historia med Sverige som kolonialmakt. Det har, enligt henne, alltid betraktats som finare att tala svenska än finska. Flera andra informanter ger samma bild.

En av de intervjuade kommenterar det faktum att få barn läser finska som modersmål och kopplar det till skam över finska språket. Hon upplever att många dras med fördomar och har en stereotyp bild av finnar. Hon undviker att tala finska på t.ex. bussen. Hennes uppfattning är att även andra sverigefinnar undviker att tala språket på offentliga platser. Hennes son som är i trettioårsåldern menar att han aldrig har haft nytta av finskan. Han upplever sina finska rötter närmast som ett stigma.

Flera informanter berättar om hur de helt bytt eller försvenskat sina namn för att smälta in i majoritetssamhället och undvika diskriminering. Dessa namnbyten är ofta förenade med sorg. I tredje generationen har de finskklingande namnen försvunnit, tillsammans med språket. De intervjuades tankar om det finska språket och de finska namnen uttrycker alltså ofta språkskam och en vilja att inte sticka ut som finsk genom språk eller namnval. Vad beror denna skamkänsla på?

Ett språks vitalitet hänger delvis samman med dess status i majoritetssamhället. För att försöka förstå finskans status kan man utgå från begreppet rasial inramning. Det innebär att vi förstår vår omgivning utifrån en (oftast) vit tolkningsram där processer och människor betraktas på ett visst sätt, medan andra tolkningar marginaliseras. “Dom andra” reduceras till det passiva subjektet. Enligt den svenska självbilden är ras något som tillhör historien, och inte angår oss i Sverige.

Man kan istället argumentera för att vår koloniala historia är ständigt närvarande i dagens Sverige. Utifrån en förståelse av samhället som präglat av en rasgrammatik som i sin tur är präglad av den globala rasgrammatiken och vår egen koloniala historia, kan man analysera sociala processer utifrån begreppet vithet. Enligt det här synsättet betraktas vitheten som Förstaheten i relation till den rasifierade Den andra. Ett ”vi” och ”dom andra” skapas. Vem som betraktas som vit och inte varierar, både över tid och med sammanhang.

Vad har då vithet med sverigefinnarnas upplevelser att göra? Jo, historien visar att vitheten är instabil, det är en process som ständigt omförhandlas i relation till omgivningen. Under 1800-talet använde forskare vetenskapliga discipliner för att beskriva både finsktalande och samer som en annan ras, och resonemanget användes för att legitimera kolonialismen norr och öster ut. Vithetsdiskurser och praktiker legitimerade dominerande vita förstaheter i relation till de andra, bl. a. finsktalande. Detta har troligen präglat synen på den sverigefinska minoriteten i Göteborg; synen på det finska språket och dess talare.

Det faktum att finskan tystnat i Göteborg kan kanske förstås utifrån det koloniala arvet där svensk överlägsenhet och finländsk underordning finns underförstådd och nedärvd. Efterhand har nya invandrade grupper sökt sig till Sverige och kommit att ingå i den dominerande rasgrammatiken, och det har som en av de sverigefinska informanterna uttryckte det, “kommit nya syndabockar”, dvs nya invånare som varit mindre vita än de finsktalande och som har lägre värde i den globala rasgrammatiken.

De intervjuade beskriver hur andra och tredje generationens sverigefinnar idag flyttat ifrån Gårdsten och Hisingen och sökt sig till mer centrala och socioekonomiskt starka delar av staden. Finskan i Göteborg bärs inte längre av arbetskraftsinvandrare. Många har idag hög utbildning, svenska som förstaspråk och ett svenskt klingande namn. De finnar som idag flyttar till Göteborg är ofta akademiker och finska hörs idag i stadens centrala delar.

Den sverigefinska gruppen har kommit att ingå i den svenska vitheten, kanske på bekostnad av sitt språk och sina namn.

Läs hela artikeln om finskan (och andra minoritetsspråk) i Göteborg genom att KLICKA HÄR.

 

Senast uppdaterad: 2020-12-11 11:06