Man måste få vara vem man vill

När man inte känner igen sig själv i den personen man möter i spegeln. Då är det dags att ta ställning för den man egentligen är. Fotoutställningen An Ordinary Boy handlar om André Olofssons väg genom en könskorrigering från kvinna till man. Utställningen är just nu på turné i regionen med Västarvets regionala pedagoger.

I mitt huvud är det så, att man ska få vara vem man vill. Så säger André Olofsson, han är huvudperson i fotografen Ciprian Gorgas utställning, An ordinary boy, ett bildreportage om ett könsbyte eller en könskorrigering som André hellre vill kalla det. Han ser det som att han föddes i fel kropp och nu har detta rättats till. 

Utställningen med tillhörande bok och pedagogiska samtal går nu att boka via Västarvet. Den kommer att turnera i regionens kommuner under ett par års tid. Ur-vernissage blir det i Mariestad den 15 oktober 2015. Skolorna kommer att bjudas in till visning och samtal i utställningen. Se mer info i högerspalten.

Vill lära eleverna att tänka normkritiskt 

– Jag hoppas att man efter besöket ska se på sig själv och sin omgivning på ett öppnare och fördomsfriare sätt. De som deltar i den pedagogiska verksamheten ska ges tillfälle att reflektera över kön och de könskonstruktioner som råder i samhället. Vi vill synliggöra normer och erbjuda verktyg och perspektiv för att eleverna ska tänka normkritiskt, säger Anna Sjölander, pedagog på Västarvet.

– Grundmaterialet tycker jag är pedagogiskt i sig, de expressiva bilderna och de avskalade texterna. Att André är med i produktionsplaneringen och själv är så drivande när det gäller utställningens budskap, ger utställningen både trovärdighet och en personlig infallsvinkel. Varje kommun erbjuds också visningar och lärarhandledning. De klasser som inte har möjlighet att ta del av mina visningar, ska kunna ges en liknande upplevelse genom lärarhandledningen som ligger på vår hemsida och som alla skolor kan ta del av, fortsätter hon.

Mycket okunskap i vården

Utställningen An ordinary boy kom till på initiativ av fotografen Ciprian Gorga som jobbade som frilansfotograf, när han fick idén att göra sitt bildreportage.

– Jag och journalisten Kristin Helgesson Svenske frilansade för bl.a GP på den tiden och vi ville göra något längre reportage än de vanliga halvdags-jobben som vi ofta gjorde.Vi letade efter ett ett angeläget tema, som det inte skrivits så mycket om tidigare.Och transpersoners situation var inget framträdande ämne i media då, i synnerhet inte utifrån perspektivet könskorrigering. 

Ciprian visste inte heller så mycket, men var intresserad av att ta reda på mer. Han såg att det fanns mycket okunskap om ämnet, också i vården. 
– Jag var nyfiken och ville göra något om det här och för min del var det viktigt att få vara med i hela processen. Genom organisationen Benjamin fick jag kontakt med André. Och sedan följde jag André i fyra år, ler Ciprian.

Följde André överallt

Han har följt med André i vardagslivet, på besök hemma hos föräldrarna, vid möten i sjukvården och under själva operationerna. Ciprians bilder är uttrycksfulla och texterna om André är skrivna med ett enkelt och rakt språk. Tanken är att boken ska gå att läsa på en halvtimme. När Anna Sjölander såg Ciprians bilder tänkte hon att det här borde alla unga i hela regionen ta del av. Utställningen fyller ett tomrum och berättar på ett begripligt sätt en historia vi tidigare inte fått ta del av. Målgruppen är också viktig. Den riktar sig till unga i högstadiet och gymnasiet, en period i livet när man reflekterar mycket kring sin identitet och sin tillhörighet.

Under de sex år som gått har mycket förändrats för André. När han började fundera på könskorrigering tog han kontakt med Benjamin, en intresseförening för transpersoner, och med RFSL. Rådet han fick av dem då, var att byta liv helt och hållet. Att glömma allt det gamla, flytta till en ny stad och dölja sin identitet, sin historia. För att slippa fördomar.

– Jag gick på deras linje i början, jag ville bara passera och vara en vanlig kille. Jag var till exempel livrädd för att synas på bild, säger André.

Idag är jag stolt

- Men jag har utvecklats mycket sen dess och idag är jag stolt över den jag är och det jag gjort. När det var som värst med personliga påhopp på vårdcentraler och i familjen och jag mådde dåligt i situationer där alldeles för många var tysta, det var då jag bestämde mig för att jag aldrig mer ska sitta tyst! Jag vill vara en röst för de som ingen röst har, säger André. Det är väldigt annorlunda nu. Som mörk, handikappad, dyslektiker, lesbisk och transperson har jag gått igenom mycket och mött många fördomar. För varje gång har jag lärt mig mer om mig själv. Jag vill egentligen inte debattera, jag vill bara få sprida mina åsikt om att man ska få vara vem man vill.

– Men det är samtidigt mycket viktigt för mig att understryka att jag inte kan prata för hela gruppen transpersoner. Det jag säger, det handlar om mitt liv och är bara min åsikt, säger André. Han berättar att han för det mesta fått bra bemötande från familj och vänner. Och att hans föräldrar alltid har varit väldigt stödjande. De är väldigt tillåtande och har uppfostrat mig till att jag får vara precis hur jag vill.

Mamma är stolt över mig

– De är lite som hippies och har inte så mycket fördomar. Dagen efter operationen gick min mamma till jobbet och utropade: ”Jag har fått en son nu!” skrattar André och slår ut med armarna som för att härma sin mamma.

Under de sex år som gått har Andre också mött kärleken, gift sig med Clary och paret har nyss fått sitt första barn. Detta har också bidragit till att André tagit ställning för att vara öppen med sin historia.

– Det är så att om jag ska vara förälder, då kan jag inte gömma mig. Jag måste älska mig själv och vara den jag vill vara, säger han. När jag pratar om mitt barn använder jag ”hen” och jag klär hen i både blå och rosa kläder. En del blir väldigt provocerade när de inte får veta vilket kön mitt barn har, men jag vill att mitt barn ska få välja helt själv vem hen vill vara.

Men det finns också delar av familjen som inte accepterat André och det märks att han blir ledsen när han berättar.

– Clary, min fru, vill helst inte se sig som hetero eller lesbisk, hon blev kär i mig, i André. Men hennes familj accepterar det inte och det var svårt när de tog avstånd från oss. Det är det som gör ondast, när folk hoppar på henne. De ifrågasätter: ”Är du säker på att du ska vara med en sån?” eller ”Hur har ni sex?” Som om det skulle angå någon annan… Jag förstår inte heller hur föräldrar kan sluta älska sina barn... Det gör ont, när man inte kan skydda den man älskar.

Skillnaden mellan att vara kvinna och man 

Könskorrigeringen har också gett André den unika erfarenheten av att ha varit både kvinna och man. Han arbetar nu, som då, inom vården och kan jämföra skillnaden mellan hur män och kvinnor behandlas.

– Jag, som jobbar i vården har fått många fördelar av att vara man. Allt har blivit enklare, jag upplever att jag har blivit priviligierad. Jag är den enda mannen på min arbetsplats och det är stor skillnad mot hur det var innan. Om jag ville, skulle jag kunna ta en extra kafferast, arbeta mindre än alla andra och det skulle ändå vara okej. För de tycker att det är så bra att det finns män i vården, att det nästan räcker med att bara vara där. Jag behöver inte jobba lika hårt som man, så det är stor skillnad mot tidigare.

När jag gjorde samma jobb som kvinna, då fick jag diska, städa och byta blöjor, men nu får jag höra att ”det kan inte du som är man”. En gång skulle jag borsta håret på en patient när min kollega sa att ”det där kan väl inte du göra, som är man”. Då kunde jag inte vara tyst, jag sa ”Vilken tur då, att jag är född som kvinna”! Hon såg lite förvirrad ut, skrattar André.

Men det finns också nackdelar med att vara man. Det värsta tycker André är att han alltid måste ha en åsikt och förväntas ta en ledarroll. – På möten i arbetsgruppen, där jag är den enda mannen, vill de alltid veta vad jag tycker. När jag har en sådan där dag då man bara vill sitta tyst så kan jag inte det. Jag lyfts alltid fram och ibland vill jag inte det. Förut kunde jag sitta tyst och ingen brydde sig, kanske för att jag höll mig tillbaka men också för att det var okej att vara osynlig som kvinna, det är andra förväntningar på mig nu när jag är man.


Publicerad av: Barbro Lindh, 2016-07-13 14:10:54
E-postadress