Poseidon - en nöjd havsgud

Havsguden har återfått färgen den till en början fick av sin skapare Carl Milles och tittar fortsatt stolt ner för avenyn. Det syns en tydlig skillnad när man jämför före- och efter-bilder.

Poseidon och Göteborg

Centralt på Götaplatsen med hela Kungsportsavenyn för sina fötter tronar Carl Milles Poseidon. Uppstigen ur havet med fisk och snäcka i varsin hand blickar han ut över staden med ett snett leende. Sedan den 24 september 1931 har han observerat göteborgarna och själv blivit beskådad. ”Vidrig” och ”ful gubbe” var vanliga åsikter då. Idag är Poseidon ett med Göteborg och hans siluett en flitigt använd symbol för staden.

Ett stort verk

Poseidonbrunnen mäter 10 meter i diameter och är 7,5 meter hög. Centralt i brunnskaret står Poseidon. Han omges av sex mindre skulpturer som föreställer tritoner, najader och fiskar, vilka lekande tumlar runt vid hans fötter sprutandes vatten på varandra. Skulpturerna är gjutna i brons hos L. Rasmussens broncestøberi i København. De är sannolikt sandgjutna och legeringen innehåller, enligt källuppgift, 7 kilo tenn och 3 kilo zink på 100 kilo koppar. Flera gjutna delar bygger upp varje enskild skulptur. Utifrån synliga skarvar kan Poseidons delar räknas till minst tjugo stycken. Sammanfogningen är tidsenlig och traditionell: Skruvning och falsning, vartefter skarvarna skickligt bearbetats för att inte synas. Undantaget är Poseidons huvud och vänstra arm som istället sammanfogats till kroppen med nitar. Monteringen skedde i samband med uppsättningen på Götaplatsen eftersom det enligt ett rykte inte gick att transportera Poseidon hel på tåget mellan Köpenhamn och Göteborg.

Förändringar i patinan

Åttio år efter invigningen hade ytorna blivit smutsiga och materialen börjat brytas ner. Särskilt allvarligt var konstanta läckage från brunnskaret som urlakade och försvagade brunnens betongfundament. Efter påtryckningar från allmänheten fattade Park- och naturförvaltningen ett beslut om en omfattande restaurering. Studio Västsvensk Konservering i samarbete med Helena Strandberg enskild firma fick förtroendet att konservera skulpturerna. Arbetet utfördes under hösten 2011 av Linda Denlert och Helena Strandberg.

På tidiga fotografier av skulpturerna kunde vi se att bronsen hade en ljus och matt yta på en mörkare grund. Citatet ”Milles grönmålade kolossalbeläte” publicerat 1931 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, lät dem veta att den ursprungliga patineringen var grön. Troligen bestod den av en mörkbrun grund med en ljusgrön patinering ovanpå. På fotografier tagna bara några år senare kunde vi se avvikelser: Det gröna hade då delvis försvunnit och ljusa lodrätta rinningar hade framträtt.

I media hade det spekulerats kring Poseidons skiftande färger. Några menade att skulpturen blivit brunare med åren, andra att den skiftat till alggrön. Från Poseidonbrunnens åtgärdshistorik visste vi att bruna missfärgningar tidigt uppträder på bronsen. I ett brev skriver Rasmussen till förvaltaren att den ”rost” som uppkommit på statyn kan skuras bort med vatten och mjuk borste. Vid förundersökningen blev det uppenbart att den bruna missfärgningen hade ackumulerats över tiden. Skulpturerna var fortfarande gröna men också betydligt mer rostbruna än bronsskulpturer i allmänhet är. Det fann vi anmärkningsvärt.

Förundersökning

För att bättre förstå patinan så analyserades skulpturernas olika ytskikt. Grön patina bestod främst av korrosionsprodukterna basisk kopparhydrosulfat (brochantit) och tennoxid. Även basisk kopparhydroxynitrat identifierades vilket förmodligen var en rest av den ursprungliga patineringen. De rostfärgade beläggningarna innehöll utöver nämnda korrosionsprodukter stora mängder av någon järnförening, troligen järnoxidhydroxid, vilket förklarar färgen.

Alla ytor som var fläckade av järnkorrosion hade en gemensam nämnare: Samtliga träffades av fontänens sprutande vatten. Ansvariga för brunnens vattenförsörjning kunde berätta att systemet är det ursprungliga med 80 år gamla gjutjärnsrör. Vattnet i brunnen hålls i rörelse via en cirkulationspump som är belägen cirka hundra meter bort. Systemet innebär en lång transportsträcka där vattnet hinner skölja med sig järnpartiklar. Eftersom vattnet inte filtreras finns det inget som hindrar partiklarna från att avsättas på skulpturerna.

Till vår glädje fanns det en grön patina under järnkorrosionen. Endast på några få mindre områden saknades den. Där fanns istället ett kopparoxidskikt (cuprit) eller ren brons. Provskrapningar med skalpell visade att järnkorrosionen satt hårt och den gröna patinan under var mycket tunn och löst bunden. Att avlägsna järnet utan att skada den gröna patinan under verkade vara svårt. Ytorna var dessutom omfattande vilket ställde krav på en rationell metod. Förhoppningarna att hitta rätt metod ökade efter att rengöringstester med torr-isblästring gav bra resultat. Mycket av järnkorrosionen kunde avlägsnas utan någon synlig åverkan på patinan under. Metoden är dessutom torr och lämnar inga rester av blästermedel eftersom isen sublimerar till gasform när den träffar ytan.

En besiktning med videoprob kunde konstatera att det inte fanns någon stödjande järnkonstruktion inuti Poseidon. Bronsskalet bär sig självt med en tillfredställande stabilitet. Det innebar att konserveringsåtgärderna kunde koncentreras till skulpturernas ytor.

Konserveringen tog fart

Målsättningen var att ta fram den gröna patinan under smuts och järnkorrosion för att ge skulpturerna ett helhetsintryck som bättre stämmer överens med Milles ursprungliga intention. Projektet hade åtta veckor till förfogande med deadline i november. Arbetet genomfördes under den regniga och kalla årstiden vilket ställde särskilda krav: Inför arbetet restes ett tält runt hela Poseidonbrunnen och med hjälp av infraröd värmare skapades ett behagligare klimat så att arbetet kunde löpa på utan stelnade fingrar. Parallellt med konserveringen utförde andra entreprenörer en förstärkning av betongplattan samt installation av ny el och nya vattenledningar.

Inledningsvis rengjordes skulpturerna med vatten som tillsatts någon droppe tensid och dagen efter påbörjades torr-isblästringen. Till en början var resultaten mycket blygsamma vilket fick oss att tvivla på metoden, men genom att tillföra ytan lösningsmedel innan blästringen ökade den rengörande effekten och resultaten förbättrades. Vid behov upprepades behandlingen flera gånger. Lösningsmedlet var främst etanol men goda resultat uppnåddes även med lacknafta. Efter sju dagars blästring hade metoden gjort sitt och vi övergick till att manuellt avlägsna kvarvarande järnkorrosion med skalpell. Arbetet var tidskrävande och dagarna började rinna ifrån oss. Högt belägna ytor som betraktas på håll bearbetades därför mer skissartat, till exempel Poseidons axlar, armar och rygg. Benen, fötterna och de sex mindre skulpturerna fick en mer noggrann bearbetning.

För att konsolidera och skydda skulpturernas rengjorda patina behandlades ytorna med en blandning av mikrokristallina petroleumvaxer. Vi testade flera olika vaxer för att komma fram till en fungerande blandning som inte förändrade patinans färg eller gav ytorna en oönskad glans. Inför vaxningen torkade vi skulpturerna med gasolbrännare så att all fukt försvann. Vi förvärmde sedan ytorna med infraröd strålning eftersom vaxet då lättare kunde arbetas in i patinan. När lösningmedlet i vaxet hade avgått så polerade vi ytorna med mikrofiberdukar till önskad glans.

Konserveringen genomfördes inom tidsramen men vissa moment krävde fler personer och vi fick förstärkning av kollegor från SVK. Trots all tid vi lade ner på att avlägsna den bruna järnkorrosionen så var det omöjligt att få bort allt. Den satt för hårt. Resultatet blev ändå lyckat. Skulpturerna ger ett grönare intryck och vaxet har fått deras former att framträda på ett fint sätt.

Jag tror att Carl Milles skulle vara nöjd.

 Linda Denlert

Referensprojekt 2011


Publicerad: 2017-03-27 15:31