Myter och sägner i påsktider

Blåkulla på påskafton

Påsken är en högtid som, liksom flera andra, är omgiven av fängslande berättelser och traditioner i Sverige. Sättet vi firar påsk på har dock förändrats över tid. Vilka traditioner har försvunnit och vilka finns kvar?

Fredrik Skott är folklorist och anställd vid Institutet för språk och folkminnen. Han har bland annat jobbat med att ta fram Sägenkartan, en interaktiv karta över Sverige med material kring berättelser knutna till specifika platser. För tillfället intresserar sig Fredrik Skott bland annat för skildringar om kloka gummor och gubbar i Västsverige under 1800-talet.

– I folkminnesarkivens samlingar finns tusentals berättelser om män och kvinnor som troddes ha förmåga att bota sjukdomar, stämma blod eller skydda både människor och djur mot trolldom. Samtidigt så berättas att den som kunde bota också kunde förgöra. Sägner om personer som Fin i Tvärred och Prekebogumman säger en hel del om föreställningsvärldar i 1800-talets Sverige, inte minst om synen på magi i vardagen, säger Fredrik Skott.

Kloka gummor anklagades ibland för att trollkunniga eller rentav häxor. På Skärtorsdagen sades de flyga till Blåkulla och de vanliga människorna tände stora brasor för att skrämma bort otyget. Under 1800-talet förekom traditionen med påskeldar framför allt i Västsverige, medan det i stora delar av övriga landet var mycket vanligare med Valborgsmässoeldar.

– Eldarna fungerade i mångt och mycket som en samlingspunkt för ungdomen och ofta berättas det att det kunde gå ganska vilt till. Olika ungdomsgrupper tävlade med varandra om vem som kunde bygga den största brasan, en tradition som fortfarande förekommer ibland annat Öckerö kommun, berättar Fredrik Skott.

Att klä ut sig till påskkäringar var också mycket vanligare i Västsverige än i resten av landet. Då var det ungdomar som klädde ut sig, ofta till oigenkännlighet, och upptåget kan ses som en mer eller mindre organiserad revolt mot vuxenvärlden. På påsk kunde utklädda ungdomar temporärt vända underordning till överordning och göra sådant som annars inte var tillåtet, som att hitta på hyss, skrämmas eller gå runt i byarna och be om mat och dryck.

Idag är seden med påskkäringar spridd över hela Sverige och även Finland. Från att ha varit en ungdomstradition har utklädnaden successivt förvandlats till en barnaktivitet. Idag ser traditionen olika ut i olika delar av landet. I Västsverige går påskkäringarna oftast omkring på påskafton, i andra delar av landet är istället de flesta utklädda på skärtorsdagen, enligt Fredrik Skott.

– Att kasta eller dela ut påskbrev är en sed som fortfarande förekommer i framför allt Västsverige. I Dalsland brukar påskbreven även innehålla godis, de utklädda ger alltså bort godsaker istället för att be att få detsamma.

Med påsken följer också vårens intåg, och förhoppningsvis en del sol och efterlängtad värme. Perfekt för den som trängtar efter en picknick bland skira grässtrån och knoppning. En sådan utflykt kan med fördel kombineras med besök på sägensomspunna platser. Sägenkartan eller Riksantikvarieämbetets databas Fornsök är bra ställe att börja på om man letar efter lite annorlunda utflyktsmål. I Fornsök finns bland mycket annat uppgifter om en mängd offerkällor i Västra Götalandsregionen, alltså källor i vilka människor förr kunde offra pengar, knappnålar eller andra små föremål i syfte att till exempel bli botade för sjukdomar. Ett bra tillvägagångssätt för den som inte riktigt vågade uppsöka en klok gumma för samma ändamål. Idag är några av dessa källor upprustade, lätthittade och välbesökta – andra får man istället leta lite efter…

På Västarvets Instagram-konto publiceras dagligen spännande inlägg som rör kultur- och naturarvet. Om du vill ta del av fler myter, sägner och traditioner kan du här hitta kortare texter med tillhörande bilder bland mycket annat. Kika gärna in!
>> Västarvets instagram

Översta bilden föreställer en Blåkullaresenär på påskafton 1932 i Vänersborg.
Foto: Victor Tornberg

Här ser ni ett klassiskt påskkort, föreställande en person utklädd till påskkäring, så som de kunde se ut under 1800-talet. Personen bär ett så kallat skråpukansikte, alltså en ansiktsmask, och har med sig några av de klassiska häxattributen, till exempel en sopa, raka eller ett smörjehorn. Dessa kända attribut spelar en viktig roll i det folkloristiska sammanhang som kallas ryggpåhängning. Unga personer har sedan påsken på 1700-talet i smyg hängt häxattribut över andras ryggar på skämt.

Senast uppdaterad: 2018-04-06 14:33