Fyrflätning - en smart kusin till knyppling

Att avsluta väven med en flätad frans är känt sedan medeltiden. De till synes värdelösa varptrådarna, äfsingarna, får vidare dekorativ funktion i fyrflätningstekniken. Att fyrfläta görs förr som nu i syfte att smycka ett föremål och på så sätt ta till vara på hela materialet.

Ett hantverk med lång historia

Fyrflätning är till sin uppbyggnad lik knyppling, och påminner även om flätspetsen som tillverkades i Italien under 1500-talet. Trådparen vrids och snos om varandra till mönster med tätare och glesare partier. Till skillnad från treflätan kan fyrflätans mönster göras symmetriskt. Dialektala namn kan vara ´flättning´ eller ´flättkrus´, där krus betyder göra fint eller smycka. I Västra Götaland är benämningarna ´avseterflätter´och ´essvetterflätter´omnämnda.

Det är de annars oanvändbara äfsingarna som utgör fyrflätan på ett vävt tyg, det vill säga de varptrådar som förblir ovävda de sista centimetrarna av väven. Inga speciella redskap används, bara en tyngd som håller tyget på plats under flätningen. Teknikens namn hör ofta ihop med den färdiga produktens användningsområde, så som handklädeskrus eller förlåtskrus.

För att flätningen inte skall dra ihop väven, ställs vissa krav på denna. Tuskaft blir gärna för gles, bättre varptäthet har kypert. För den som inte väver själv, kan vanlig linnelärft köpas och fransas upp. Varpbiten som används, äfsingarna, är vanligtvis 30-40 centimeter långa. 

Grundläggande ord och begrepp

Ord och begrepp som är bra att känna till inom fyrflätning är: länk, vilket syftar till det antal trådar används vid flätningen, fläta vilket är det bestämda antal länkar som sammanflätats, övergång som är den yttersta länken i en grupps genomflätning samtsammanbindning vilket syftar till två flätors korsning eller förening för att åstadkomma fransens mönsterbild. Det finns inom tekniken en stor mängd olika flätningar, alla med varierande mönster. Vanliga namn är hjul, slätt, kattefot, korsben, gångar och hål.

Läs mer om fyrfläteprov ur vår föremålssamling:

Mönsterbok i fyrflätningsteknik av Karin Haglöf, Mora, 1996

Fransflätning: lärokurs jämte mönster. (5. uppl.) av Anna Petersson-Berg (1927). Stockholm: Åhlén & Åkerlund.

Takhimlar och brudhandskar: folklig textiltradition i Västergötland, av Inger Widhja Skaraborgs länsmuseum, Skara, 1990

Se mer:

Bohusläns museum har fyrflätade föremål i sina samlingar.

Senast uppdaterad: 2016-12-05 16:28