Nålbindning

Nålbindning är tekniken där ullgarn på trubbig nål formar öglor, vilka läggs runt tummen och binds samman av stygn. Sömnadssättet är uråldrigt och har förekommit i hela Skandinavien.

Vid nålbindning är nålen är grov och består av trä, ben eller metall. Det i Sverige mest berömda nålbundna föremålet är Åslevanten, funnen i Åsle mosse 1918 i Västergötland. En nygjord kol-14 datering placerar vanten till år 1510-1640. Utmärkande för Åslevanten är att den är sydd med en markerad rät- och avigsida, vilket ger en tät och varm vante utan att den behöver valkas, vilket annars är en vanlig efterbehandling av nålbundna föremål.

Teknik och föremål

Nålbindning kan tyckas vara en primitiv teknik sett till material och redskap, men variationerna är många. Garnöglorna som plockas upp på tummen vid varje varv kan skifta, nålen kan föras över en under en slinga, över en under två, tre eller flera slingor. Dessa variationer ger textur med växlande täthet beroende på användningsområde. Vanligt i vårt land med tanke på klimatet har varit att nålbinda vantar, syvantar även kallade. Men bland tillverkade föremål finns även sockor och i äldre tider ”siltappar” d.v.s. duk använd vid silning av mjölk. Andra dialektala benämningar på nålbindning är binda, påta, nåla och sömma.

Skydd mot kyla och vind

Vid nålbindning i ylle efterbehandlas föremålet oftast genom valkning, vilket ger stadga och skydd mot kyla och vind. Denna stadga i textilien ger ett bra underlag för utsmyckning så som broderier, vilket är vanligt förekommande på vantar och mössor. Sömsätten kan vara stjälksöm, korssöm, langett- och plattsöm. Det vanligast förekommande garnet är av ull, men även hår från get, nöt- och svin förekommer.

Nålbindning i Kinds härad

Nålbindningen i Kinds härad kan spåras till förläggarverksamhet i södra Sjuhäradsbygden under 1800-talets senare hälft. Förläggaren försåg det hushåll som tillverkade önskad vara, producenten, med material vilket i detta fall var okardad ull. Karaktäristiskt här var just att ullen var okardad. Producenten kardade och spann ullen själv till en löst tvinnad tråd, vilket de sedan nålband eller sydde vantar av. Här gavs stort utrymme för det egna handlaget och den estetiska utformningen av föremålet.

För en skicklig vantsömmare tog det en halv dag att färdigställa ett par vantar, ett arbete som engagerade hela familjer; män, kvinnor och barn. Uppgifter finns om hushåll som producerade upp till 981 par syvantar per år, vilket blir fler än ett par vantar per dag.

Att nålbindning hade en betydande roll för hemindustriarbetaren i Kind under 1800-talets senare hälft är dokumenterat i förläggarregister och husförhörslängder. Under 1900-talet genomfördes i södra Kind ett flertalet satsningar i form av kurser för att bevara tradition och teknik. Att nålbindningen lever kvar här anses vara den omfattande förläggarverksamheten under tidigare sekel som levandegjorde just nålbindningen i form av syvantar, idag en del av den lokala textila Sjuhäradstraditionen.

Lödösevanten

Ett av våra äldsta och mest välbevarade nålbundna fynd i Sverige är Lödösevanten. Den hittades under en utgrävning i Lödöse 1972 och är daterad till 1100-talet. Den är unikt välbevarad och ser ut att kunna varit tillverkad alldeles nyligen.

Läs mer om nålbindningens historia och om Lödösevanten genom att klicka här. 

Mer om nålbidning

Läs mer: 

Hemslöjd av Anna-Maja Nylén s. 315-318 (Fjärde upplagan)

Nålbindning av Märta Brodén (LTs förlag)

"Klädesfabriken" av Kristina Risenfors (Karlstads Universitet/ 2011) 

Syvantar - Hemindustrin kring syvantar i Kinds härad 1884-1893 av Kristina Risenfors (B-uppsats/ Karlstads universitet 2006)

Se mer:

365 Slöjd

Senast uppdaterad: 2017-11-29 12:55