Så fick Skara elektricitet - historien om en kapplöpning

  • Bild 1 av 2
  • Bild 2 av 2

Vägen mot elektricitet till Skara stad blev en veritabel kapplöpning. Statliga Trollhätte kanal- och vattenverk knep kontraktet framför näsan på Gullspångs Kraftaktiebolag och det trots att kraftverket i Trollhättan inte var färdigbyggt!

Den fjärde september 1882 knäppte Thomas Alva Edison på strömmen i elverket vid Pearl Street Station i New York. År 1879 hade han utvecklat en användbar glödlampa. Denna nymodighet, elektrisk belysning, spred sig snabbt över världen. Till Sverige kom tekniken 1885, då en likströmsanläggning för gatubelysning togs i drift i Härnösand. I slutet av 1800-talet steg det totala energibehovet i den industrialiserade världen, och elektriciteten blev allt mer intressant som energikälla. Speciellt i Sverige, som var helt beroende av import av kol för sin energiförsörjning blev vattenkraften, ”det vita kolet”, särskilt intressant att utveckla.

Ryds Bomullsspinneri var först

Redan 1882 hade Ryds Bomullsspinneri i Västergötland installerat en dynamo som försåg företaget med el till belysning. Kraften hämtades från den närbelägna älven Viskan. Året därpå installerade även Domnarvets järnverk en elektrisk belysningsanläggning. Många industrier byggde nu egna elektriska anläggningar, först för belysning och under 1890-talet även för att driva motorer. De tidiga systemen använde likström vid låga spänningar.

Det fanns emellertid ett avgörande problem. Likström kunde driva motorer, men inte överföras några längre sträckor. Växelström kunde å andra sidan transporteras långa sträckor. Den svenska ingenjören Jonas Wenström var en av dem som 1890 lyckades formulera svaret på denna gåta: trefastekniken. Genom växelström och transformatorer kunde el nu överföras betydligt längre sträckor. Vattenkraften – som det fanns gott om i Sverige – kunde nu exploateras. Industrierna behövde inte längre ligga i anslutning till något lämpligt vattendrag.

Genombrottet för elkraften

En rad vattenkraftverk etablerades nu, som i sin tur försåg lokala elverk och industrier med kraft. Vid sekelskiftet fanns uppemot ett 50-tal kraftanläggningar i Sverige. Verken var både privata och kommunalt ägda. Hälften av anläggningarna byggdes i Bergslagen, som då var Sveriges industriella mittpunkt med gruv- och metallindustri. Den första svenska staden med ett elektricitetsverk som levererade ström till allmänheten var Göteborg. Det stora genombrottet för större kraftföretag kom under 1900-talets första decennium.

När Vattenfall bildades under det tidiga 1900-talet var det också framför allt industrin som var den tänkta målgruppen. Vattenfalls första kraftverk – Olidan i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby – lokaliserades med industrin och järnvägsutbyggnaden i åtanke.

Kapplöpning till Skara

Nya Trollhätte Kanalbolag, som leddes av Fredrik Vilhelm Hansen, övertogs 1905 av staten och blev statligt verk samma år. Hansen var en man med stora planer och projekt. Han såg, liksom många andra, potentialen i Trollhättefallen, men också potentialen att elektrifiera landet, kanske hela Europa, och insåg att detta var ett projekt för staten.

Men det var inte bara att bygga kraftverk, man skulle ha kunder också. Hansens avsikt var att försörja industrier och elverk med el.

Samtidigt som man byggde raggade man kunder. Att Göteborg skulle bli en viktig kund stod klart, men man räknade även med städerna på Västgötaslätten. Den som först var på plats med en regional ledning fick i praktiken monopol på elleveranser i området.

 

Den första ledningen som byggdes var en dubbel 50 kV-ledning till Skara. Den stod klar 1908, det vill säga två år innan kraftverket var klart.

Detta var typiskt Hansen. Utefter Vänerns östra sida hade det som senare blev Gullspångs Kraftaktiebolag börjat jaga kunder och de hade offererat elleverans till Skara stad. Men Hansen hann före med ett kontrakt, som utlovade leverans innan han hade ett kraftverk färdigt. Lösningen blev en provisorisk station i Trollhättan och leveransen kom igång enligt plan.

Faller en, faller åtta

Redan innan den första utbyggnaden i Trollhättan var klar fattade man beslut om en andra utbyggnad, men det var då osäkert om det skulle gå att få avsättning för all el. I det läget kontaktades Köpenhamns Belysningsväsen för förhandlingar om kraftleverans. Man skissade också på överföring från Trollhättan till Berlin via Hamburg.

Ledningen utfördes som fackverkskonstruktion i stål med stolpar som levererades av AB Rosengrens Kassaskåpsfabriker i Göteborg. Av säkerhetsskäl byggdes en dubbelledning, dvs två separata ledningar i varje stolpe. Var åttonde stolpe byggdes med rektangulärt tvärsnitt för att kunna ta upp krafter både tvärs ledningen och i linjeriktningen. Stolparna däremellan gjordes platta och stagades i linjeriktningen i den längsgående jordlinan i stolptoppen. En sådan konstruktion innebär att vid vissa fel rasar inte bara en stolpe, utan åtminstone upp till åtta stycken. Detta besannades 1988 utanför Grästorp. Samma princip användes senare på ledningen Trollhättan – Göteborg.

Kort byggtid

Efter en, enligt moderna mått, kort förberedelse- och byggnadstid kopplades ledningen in för matning med 50 kilovolt och 25 perioder per sekund, från den provisoriska stationen till Skara i juni 1908, vilket var första gången denna höga spänning användes i Sverige. Senare byggdes den om till en enkel 40 kV ledning. Ursprungsstolparna fanns kvar på sträckan Lextorp – Håkantorp till slutet av 1980-talet då de ersattes av en ny träportalledning. Under den första tiden var Skara-stationen inte inkopplad hela dygnet, utan endast vissa timmar under dagen.

Kraftledning från 1921 ”still going strong” 

De olika kraftbolagen hade ursprungligen sina egna nät, i geografiskt avgränsade områden. Vattenfall hade två egna omfattande regionala system: Trollhättan och Älvkarleby. Dessa två system kopplades ihop 1921 via Västerås med den så kallade ”Västra stamledningen” med rekordspänningen 120 kV och var Sveriges första kraftledning som knöt ihop olika delar av landet.

Ledningen byggdes i huvudsak med betongstolpar, vilka är ersatta med trästolpar, men många av de ursprungliga fackverksstolparna från 1921 står ännu kvar mellan Lextorp och Moholm. En av dessa står intill Gillstads kyrka.

Källor
Per Norberg: Det svenska elnätets utveckling – en historisk exposé med utgångspunkt från Trollhättan, 2011
Vattenfall Västsveriges pensionärsförening: 100 år med vatten, kraft och energi, 2009 Vattenfalls hemsida: Historia/Vattenfall/Företaget och människorna

Senast uppdaterad: 2017-05-31 11:25