Kranarna lyfter kulturarvet till nya höjder

Aarhuskraen vid vatten

Hans Hellman minns cykelutflykterna under uppväxtåren till hamnarna i Göteborg. I timmar kryssade han mellan kranar och båtar på kajen. Idag finns endast en handfull av de klassiska kranarna kvar i drift. Och alla betraktar inte dessa som en självklar del av kulturarvet. En rivningshotad kran blev en väckarklocka och nu har Hans undersökt i princip varenda hamn- och varvskran i regionen.

 – Idag pågår en diskussion om att bevara det rullande kulturarvet (historiska fordon, reds. anm.). Kranarna faller lite utanför den kategorin, men principen är den samma. Det är bra att en del av fokus flyttas från kyrkor och herrgårdar till denna typ av kulturarv.

I takt med varvsindustrins nedgång och hamnarnas omstrukturering har kranarna minskat betydligt. 1947 hade Göteborg 194 kranar igång – i dag återstår endast tolv stycken. Två av de 28 inventerade kranarna i regionen är idag kulturminnesskyddade, Rysskranen i Trollhättan och Eriksbergskranen i Göteborg. De två Götaverkstillverkade kranarna i Lundbyhamnen och på Packhuskajen räknas som museikranar. De resterande kranarna saknar alltså skydd.  

Kranarna berättar en viktig historia om industrins framväxt, globalisering, teknikutveckling och hur man har fraktat saker. Tillsammans med hamnarna spelade de en stor roll för samhällsutvecklingen under slutet av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet. Storhetstiden var under 1950 och 60-talen–  då fanns det 220 stycken bara i Göteborg.

Nytt inventeringsprojekt

För att slå vakt om denna del av kulturarvet började Hans att inventera de allra flesta av regionens hamn- och varvskranar, genom ett projekt i samarbete med Länsstyrelsen och Västarvet. Han hoppas att den samlade kunskapen ska bidra till att fler inser kranarnas industrihistoriska betydelse.

 – Ägarna borde tänka efter en extra gång innan de river. Att man behåller i alla fall några kranar och väger in andra parametrar än bara kostnaden.

En viktig del i bevarandet av kranarna är att tillgängliggöra kulturarvet genom upplevelseturism, tror Hellman. Här är det bara fantasin som sätter gränser.

– Tänk om folk gick och tittade på kranar på söndagar klockan 11 istället för att gå till kyrkan. Kranarna måste köras för att de ska hålla ihop, det finns fortfarande kompetens för att köra de riktigt stora.  Låt skolklasser komma och titta, det finns ju barn som inte ens har sett en kran. Det är viktigt att lyfta fram den här typen av kulturarv. Kan man bevara några i drift så har vi kommit långt.

Hjärtat tickar lite extra för portalvippkranen i Lidköping från 1954, den äldsta kranen i kommersiell drift i länet.

– Visst är den lätt att gå igång på, haha. Det finns både ett estetiskt och ett kulturhistoriskt värde. Sedan att den är välbehållen, att kunskapen finns kvar och att den körs ibland… Det återskapar ögonblick från tiden då jag växte upp, som inte är lika självklara idag.

För krannörden rekommenderar Hans en utflykt till hamnen i Uddevalla där det råder full aktivitet med sex kranar. Som besökare kommer man inte in på hamnområdet (skyddsområde, reds. anm.), men det går bra att betrakta kranarna lite på avstånd. 

– När jag var där så hade de fyra kranar igång. När man står där och tittar så inser man sin litenhet.